Idag hade jag bestämt möte med Pernilla som arbetar på Kolingsborg, som jag kom i kontakt med via deras hemsida. Vi har bestämt att jag ska komma kl 10.00 och prick 10.00 står jag uppe utanför Berg Arkitektkontor i öronbedövande trafikbuller och försöker ringa till henne för att ta reda på vart man kommer in. Hon förklarar att det finns en ingång vid sidan om man fortsätter runt Berg Arkitektkontor ner på den lilla trottoarkanten längs med Pelikanslingan. Jag följer hennes beskrivning och hon kommer och öppnar en väl kamouflerad dörr intill den smala trottoaren. Vi går nerför en kort trappa och kommer direkt in i baren som ligger på övervåningen. Längs med väggen är det målat stora väggmålningar i akvarellstil, och stället ser ut att nyligen ha rustats upp rejält. Jag lägger ifrån mig jackan och hon erbjuder mig en rundvandring i lokalerna. Utrustad med ritningar av de olika planen beger vi oss ner för trappan till det som idag är en konsertlokal. När byggnaden uppfördes på 50-talet var det här en utropshall där hamnarbetarna samlades och tilldelades arbete för dagen. Vi fortsätter och börjar att gå neråt i byggnaden, Pernilla förklarar att de använder alla lokaler men de flesta som ligger på de undre planen är mest personalutrymmen och förvaring.
Vi passerar det rum som jag minns från den enda gången jag varit på klubben, det är bardelen med utsikt över Riddarfjärden med det kyrkliknande fönstret precis intill brandtrappan. Vi går nerför ytterligare en trappa och kommer ner i en mörk passage. Där ligger toaletterna med det hudfärgade kaklet till vänster och till höger går en gång bort till ytterligare en trappa och den sista baren. Rummet är dunkelt upplyst och ger en känsla av hemlig rockklubb, väggarna är svartmålade och det står två pelare mitt i rummet, faktiskt det enda som påminner om att vi är på Slussen, eftersom det inte finns några fönster här. Vi fortsätter nerför den korridor som vi kom ifrån nerför en trappa och kommer till källaren där det är stökigare, hit kommer inga gäster. Den här delen verkar vara mest för musiker som gästar och som allmänna replokaler och studios. Lokalen är uppdelad med tillfälliga träregelväggar, men det är svårt att tänka på något annat än att försöka låta bli att snubbla på alla musikinstrument och förstärkare och sladdar som ligger överallt. Pernilla ursäktar röran och säger att musiker ju kan vara lite stökiga. Vi går två trappor upp och kommer till ett entresolplan som ligger på andra sidan om Gula Gången nu. Pernilla berättar att de här lokalerna är fungerar förråd och personalens utrymme att förvara sin kläder och byta om. I det inre rummet finns en tvättstuga och från den kan man komma till ytterligare ett rum som endast innehåller en stor tank som varken jag eller Pernilla förstår hur de har fått in, den är gigantisk och dörren är en vanlig 90 cm dörr. Vi avslutar med att gå tillbaka till den stora konsertlokalen och därifrån säger Pernilla att jag kan få gå runt själv och kolla. Jag avslutar med att titta på huvudentrén, den svarta dörren som man kommer in ifrån Gula Gången. Jag noterar att det är dåligt handikappsanpassat och att man verkligen känner av den svängda formen på byggnaden i garderobens utformning. Jag hade inte förstått att Kolingsborg bestod av så många olika rum och det tar mig ytterligare 30 minuter innan jag har förstått hur alla nivåer och alla rum hänger samman till en helhet.
