Första gången jag upptäcker lokalerna i början av Gula Gången är på hösten 2009. När Slussen byggdes tjänade lokalen som publika toaletter, men idag är de uppdelade och det är endast det första lilla rummet precis där Gula Gången börjar i norr mot Ryssgården som fortfarande har kvar sin ursprungliga funktion. Av någon anledning är jag på Slussen och går förbi lokalen som faktiskt är öppen med den butiksverksamhet som drivs av en snäll men blyg man i medelåldern. Jag stiger in i hans butik och ber att få titta på utrymmena bakom butikslokalen. Han visar upp ett rum som går att se från passagens glasdörr och som mest verkar vara fyllt av gamla brödbackar och några frysboxar. Jag får kliva över gamla butiksinredningsdelar och travar med flyttlådor som står uppställda mellan de två rummen för att ta mig in i det innersta rummet. Golvet är klätt med kakelplattor och väggarna är vitmålade. Försäljaren förklarar för mig att det innersta rummet används av falafelvagnen uppe på torget. Här förvarar de sina frysvaror och tomma brödbackar och annat som inte får plats i det minimala utrymmet uppe i deras vagn på Ryssgården. Det ser stökigt ut och jag förvånas över att rummet inte används på ett bättre sätt. Ute i det första rummet där försäljaren bevakar sin varor så att de inte ska bli stulna är det fullbelamrat med sjalar, väskor, hattar och solglasögon som alla verkar vara på extrapris. Det är svårt att överblicka lokalen och det går knappt att se väggen för alla varor som sitter uppe överallt. Tyvärr har jag inte min kamera med mig, men jag tänker att det inte är några problem för jag kan ju alltid komma tillbaka och fotografera. Men kort efter mitt besök så stänger butiken för vintern och trots att sjalarna och väskorna hänger kvar i butiksdelen, så verkar det inte som om de ska öppna igen. Jag får telefonnumret till hyresgästen, Sad Isaac, av fastighetsförvaltaren Hans Stjernborg, men när jag i mars ringer till honom första gången, svarar han att han har för mycket att göra och inte har tid att öppna åt mig. När jag ringer tillbaka en månad senare med samma fråga svarar han att jag inte får komma in i lokalen, han har inte tid att öppna åt mig. Han kan heller inte svara för den man som brukade sälja väskor och sjalar i hans lokal, han vet inte när han kommer tillbaka. För första gången verkar jag ha mött en återvändsgränd, jag får inte komma in i lokalen, trots att jag klart och synligt kan stå på utsidan och titta in genom fönstret i Gula Gången. Jag pratar igen med Hans, fastighetsförvaltaren, som uppgivet förklarar att han inte kan öppna åt mig, det har han inte rätt till. Lokalen förblir låst och killarna i falafelvagnen på Ryssgården tittar trött på mig när jag för tredje gången på en månad kommer fram till deras vagn och frågar om de vet hur jag kan få komma in. Ska de inte in och lämna eller hämta varor snart? Svaret är som vanligt; Nej, vi har inte nycklarna och vi vet inte när vi får nästa leverans, det är bara Sad som har nycklar. Jag går med tunga steg nerför den lilla trappan och svänger av in i Gula Gången bara för att kolla om den kanske inte är öppen i alla fall, men nej, lokalen förblir låst och samma lådor står på samma ställe som för ett halvår sedan.
